Queensrÿche - Domen
Century Media Records, 2019
10 spår / körtid: 44:18
Vi är nu tre album till Todd LaTorre-eraen i Queensrÿche (eller "Queensrÿche 2.0, " om du föredrar det), och från den första snurret i 2019: s Verdict, är det uppenbart att det veteranbandet fortfarande får styrka. LaTorres inspelningsdebut med QR (2013: s självtitulerade album) antydde om den stora ligapotentialen i den nya uppställningen, men skivan hindrades i slutändan av dess dämpade, billiga klingande produktionsjobb. Lyckligtvis blåste 2015s uppföljning Condition Human helt bort sin föregångare, med LaTorres powerhouse-sång som ledde ett band som lät mer eldade än de hade gjort på flera år. Domen plockar upp där Condition Human slutade, och även om den inte överträffar det albumet så står det definitivt som det är lika. Inte illa för ett gäng killar som förväntades falla platt i ansiktet efter att ha skjutit sin grundande vokalist, lyriker och (påstådd) tyrannisk herre, Geoff Tate, 2012.
Naturligtvis kommer det alltid att finnas naysayers som klagar över att det inte är "riktigt" Rÿche utan Tate, men deras röster blir färre och längre mellan varje ny Queensrÿche-release. Ansikte framåt, sanna troende - det finns en ny sheriff i stan!
"Levantens blod"
Albumet..
Queensrÿche har bara två av sina ursprungliga medlemmar på The Verdict - gitarristen Michael Wilton och basisten Eddie Jackson. Grundare av trummisen Scott Rockenfield har varit på frivillig plats sedan hans son föddes i början av 2017. Tidigare Kamelot-trummis Casey Grillo har fyllt på för Scott när bandet går på turné, trummisen under domningsinspelningssessionerna var ingen annan än Todd LaTorre själv, som råkar vara en erfaren skinsman och en oerhört begåvad sångare. Ärligt talat, om det faktum att Todd också trummade på detta album inte hade fått så mycket press, kanske jag inte ens har lagt märke till att det fanns en annan spelare bakom satsen. Vanlig respekt till LaTorre, den metallrenässansman!
Bedömningen producerades av Chris "Zeuss" Harris, som också arbetade på Condition Human, och han ger det nya materialet ett lämpligt snyggt, men ändå också punchigt och crunchy ljud. Den nya skivan startar snyggt med det ledande eposet "Blood of the Levant", ett hårt och snabbt metallskär som ska få fansens luftgitarrer att gå och pulsnivåerna höjs. För er som undrar vad en "Levant" är, min goda vän, Dr. Wik. E. Pedia berättar för mig att det hänvisar till en stor del av det forntida östra Medelhavet, en region som är betydelsefull i historien om både islam och kristendom. Allt jag kan säga till det är "Ummm, okej, om du säger det."
Den snabba "Man and Machine" är nästa, med gitarrteamet av Michael Wilton och Parker Lundgren som går för bråk när LaTorre grälar för allt han är värt över toppen. "Light Years" och "Inside Out" studsar i en behagligt tung men ändå melodisk takt, sedan "Propaganda Fashion" smällar pedalen till metallen igen med den mest aggressiva riffing och trumma på albumet.
Den dystra, vilda "Dark Reverie" skulle inte ha låtit på sin plats i de tystare stunderna av Operation: Mindcrime- eraen och har en annan show som stoppar sångprestanda av LaTorre. "Bent" och "Inner Unrest" är ett par mellersta, okomplicerade rockare som kanske inte hoppar ut på lyssnaren men de håller energinivån hög, vilket leder till den starka, konstigt betitlade "Launder the Conscience" (det finns en del bra gitarrstrimling på den här) innan skivan stängs med den humöriga, mellersta prog-balladen "Portrait", en höjdpunkt som känns som ett kast till den heliga Promised Land- eran. Musikaliskt har den här låten lite av en Rush vibe (för mina öron, i alla fall), och Todds sångleverans kanaliserar sin förgångar Geoff Tate mer på den här låten än någon annanstans på albumet, särskilt under kören. Det är en väldigt fin blandning av bandets experimentella förflutna och dess hårdare kanter och det avslutar albumet på en tillfredsställande not.
"Man The Machine"
Summing It Up
Det finns förmodligen inte mycket mer jag kan säga som skulle övertyga folkmassan "No Tate, no Queensrÿche", men för mina pengar är The Verdict en jävla solid ansträngning som fortfarande hittar sin väg in i min spelande rotation månader efter utgivningen och fortsätter att växa på mig med varje lyssna. Jag har varit Queensrÿche-fan sedan 1984 och det hjälper mig att höra att dessa gamla favoriter fortfarande låter så ungdomliga och viktiga efter alla dessa år. Min dom är "köp albumet!"
